Barcelona

Jag är här för att utforska det bästa av staden när dess invånare sover. Jag visste att Barcelona skulle bli klurigt. Staden är ju känd för sina nattliga matgäster och ett pulserande nattliv, men jag är redo att anta utmaningen. Jag började resan på stadens högsta punkt, toppen av berget Tibidabo.

Den branta vägen nedför berget och tillbaka in i staden är smal, svängig och kul att köra. Om centrum inte lockade hade jag frestats att köra längs kusten.

Första stoppet är Antoni Gaudís Sagrada Familia. Klockan närmar sig halv tolv på natten men turisterna flockas fortfarande runt den berömda katolska kyrkan som har varit under konstruktion sedan 1882. Barcelona är idag synonymt med Gaudí och bilder av hans pråliga, nästan överjordiska livsverk pryder i stort sett alla stadens turistbroschyrer.

Katalansk extravagans

Jag glider ner längs Carrer de Provença, en av de långa, raka och mycket breda vägarna i Eixample-distriktet. Efter ett par kvarter svänger vägen vänster in på Passeig de Gràcia, Barcelonas berömda shoppinggata – den dyraste och mest exklusiva i landet sägs det. Här trängs designbutiker, utmärkta restauranger och kaféer, plus några av stadens mest kända byggnader. Jag saktar ner utanför en annan Gaudí-byggnad, Casa Mila, för att njuta av konstnärens omisskännliga böljande linjer och de underbara Espanta Bruixes-skorstenarna.

Det är ingen idé att öka hastigheten eftersom casa Batlló – ja du gissade rätt, ännu en Gaudí-byggnad – ligger lite längre fram på höger sida. Bänkarna som står omsorgsfullt placerade utanför byggnaden är nu fyllda med nyfikna besökare som tar närbilder och vidvinkelbilder av Batllós djurmask-liknande balkonger och drakryggstak.

Vägen slutar vid det berömda torget Plaça de Cataluña och jag kommer precis i tid för att se de sista minuterna av fontänernas ljusspel innan de släcks vid midnatt.

Jag svänger ner på la Rambla, den berömda festgatan med sin breda mittsektion för fotgängare, och det är människor överallt. De gör det inte lätt för mig – trots att det är tisdag kväll – som ska vara en av de lugnaste kvällarna i veckan. Leende och glada människor uppvaktas av tapasrestauranger, barer, marknadsstånd och artister – och ingen visar några tecken på att tröttna.

Liechtenstein i OS

Jag kommer inte att slippa undan så jag svänger vänster in i Barri Gòtic, Barcelonas gotiska kvarter, så snart jag bara kan. Detta är stadens äldsta del och en av de mysigaste att promenera i på dagen. På kvällen är atmosfären ganska mäktig och slipper du undan folkmassorna kan du verkligen få se hur praktfulla platser, som till exempel Plaça de Sant Jaume, kan vara. Sedan romartiden har den här platsen varit hemvist för viktiga regeringsbyggnader och idag står stadshuset mittemot Palau de la Generalitat (säte för den katalanska regeringen).

Efter att ha tillbringat ett par timmar med att långsamt utforska kvarterets tilltrasslade och smala gator i sällskap med några enstaka fotgängare och poliser, är det så dags att åka till en annan viktig del av Barcelona, havet. För att komma dit rundar jag den 20 meter höga Roy Lichtenstein-skulpturen ”El Cap de Barcelona” (Barcelonas huvud), som skapades av den amerikanska popkonstnären Roy Lichtenstein inför sommar-OS 1992. Jag håller mig nära havet och kör längs landtungorna som sträcker sig ut i vattnet.

I förhoppning att få njuta av en lugnare del av staden åker jag tillbaka till de gotiska kvarteren. Jag åker längs Via Laietana och stannar utanför Museu d’Història de Barcelona (Barcelonas historiska museum). Klockan är fem på morgonen och jag njuter av tystnaden medan jag beundrar byggnaden som vittnar om stadens 2 000 år gamla historia, och precis då går morgonens första hundägare förbi och hälsar glatt ”Buenos dias!” Det avgör saken! Barcelona vinner. Men med den värme lokalbefolkningen utstrålar, stadens vackra arkitektur och pulsen som stadens strandområde erbjuder, har jag inget emot att erkänna mig besegrad.