Marrakech
Marrakech kommer bara till liv på riktigt när du reser genom staden på två hjul. Gary Inman sätter sig på motorcykeln och kör in i galenskapen.
Det måste vara så här mina strumpor känner sig i tvättmaskinen. Efter sex timmar av lugn och nära ensamhet på den avgiftsbelagda vägen från Tanger till Marrakech blir det en chock att komma till Marockos mest spännande stad. Trafiken byggs på ganska långsamt efter att motorvägen tar slut. Först lite fler skåpbilar, sedan en liten ström mopeder med stora hjul och nu en virvlande störtflod av människor på två och fyra hjul.
Málaga till Marocko
Unga kvinnor på trottoaren stirrar. Medelålders män ler och skotrarna fortsätter att surra med gashandtaget i botten, men de tar i alla fall inte så stor plats på gatan. För varje halv kilometer jag närmar mig Medina – den gamla, muromgärdade delen av staden – blir trafiken mer och mer hektisk. Vägen är en motorväg med två filer, och även om många grundläggande trafikregler respekteras, så råder en u-landsinspirerad frihet att göra lite som man vill.
Allt flyter på och nästan ingen bär hjälm, trots att alla kör fram och tillbaka i något sorts försök att vara i evig rörelse. Sedan dyker en åsna och vagn upp på vägen traskande åt fel håll med stora, håriga öron och livlösa ögon vända mot den mötande trafiken.
Det här är en av anledningarna till att jag älskar Marrakech. Det är en stad i liv och rörelse, med färg och kultur, och kaoset lämpar sig väl för en minnesvärd motorcykeltur. För mindre än ett dygn sedan hämtade jag motorcykeln i Málaga i södra Spanien. Nu kör jag genom en exotisk, främmande stad och ser saker jag sent ska glömma. Så kommer vägen till en trevägskorsning och den imponerande muren runt Medina tornar upp sig framför mig. Jag tar ett djupt andetag och kör in.
Medinas myriad
I Medina är vägarna ofta smala, på vissa ställen inte större än gränder. Detta stoppar alla utom de mest ihärdiga bilarna, men inte motorcyklar och skotrar. Och inte mig. Det är därför en motorcykel är perfekt när du utforskar Marrakech: inga områden har förbud mot motorcyklar.
Om Marrakech-området verkade smått galet, vrids intensiteten inom Medina upp till 11 på en 10-gradig skala. Jag leds in på en gata som kryllar av stånd och marockaner. Inte ens här, där det faktiskt är svårt att gå utan att ständigt byta riktning för att inte krocka med andra människor, saktar skotrarna ner. Men ändå verkar ingenting gå fel. Det händer bara någon enstaka gång att någon höjer rösten och då endast för en sekund.
Kulturkrock
Så småningom hittar jag fram till Jemaa-el-fna, Marrakechs historiska centrum. Torget är inte fyrkantigt som ett europeiskt torg, utan mer organiskt. På dagen är Jemaa-el-fna full av lycksökare och gatuartister som vill dra nytta av turisternas tjocka plånböcker. Det finns till och med män med psykopatiska apor i koppel. Turister går upp och betalar ungefär vad en måltid kostar för att låta sig fotograferas med dessa plågade, mentalsjuka makaker. Sedan har vi musikerna, som slår på trummor och blåser i visselpipor som ger ifrån sig ett nasalt skrik. Och kobrorna såklart.
Snart sätter jag kurs mot Palais el Badi. Stödd mot palatsväggarna ligger Kasbahn. I min guidebok står det att ”en kasbah är ett befäst hus med skottgluggsförsedda torn i ett eller flera hörn”. Det är inte lika imponerande som det låter och jag har svårt att urskilja var befästningen börjar och slutar. Dessutom vill jag verkligen inte riskera att förstöra något så jag bestämmer mig för att åka vidare.
Men jag har kört långt under de senaste dagarna och de sista timmarna har jag utmanat ödet lite väl mycket. Sängen i min riad talar till mig och jag är redo att lyssna.
Mer under Hemliga rutter
Amsterdam
Amsterdam är mer känt för sina kanalbåtar och cyklar än bilvänliga gator. Motorjournalisten Victoria MacMillan Bell reste till Nederländerna, Royal Dutch Shells hemland.
Barcelona
Bered dig på att få Barcelonas nattliga hemligheter avslöjade. Vi skickade ut journalisten Jane Cloete på midnattsgatorna i den katalanska huvudstaden för att hitta en hemlig rutt.